minapopcorn.blogg.se

Idag var jag tillbaka på gymmet igen, nu kan inte ens en blindtarm stoppa mig! Jag passade även på att inviga mina nya snygga brallor ifrån Aimn som jag köpte i november på fitnessmässan här i Göteborg. Härligt med lite färg och det är alltid trevligt att träna i nya träningskläder. Imorgon kör vi igen, det känns härligt att äntligen komma igång igen!

 

Sedan någon vecka tillbaka har det gått väldigt fort, från några enstaka steg tills att hon nu går från rum till rum. Fortfarande lite ostadig på benen men väldigt duktig. Finns nog ingen som är stoltare än vår lilla Ella just nu. Våran duktiga lilla tjej.

 

I onsdags förra veckan fick jag plötsligt väldigt ont i magen långt ner på högersida. Då jag varken kunde gå ordentligt eller röra mig utan att det gjorde fruktansvärt ont, typ som att man blev knivhuggen i magen ringde jag upp sjukvårdsupplysningen 1177. De tyckte att jag skulle åka direkt ner till min vårdcentral för att kolla upp varför jag hade så ont. Jag åkte dit och då var klockan ungefär 13 på eftermiddagen, fick vänta i ungefär 2 timmar innan jag äntligen fick träffa en läkare då jag ej hade en bokad tid sedan innan. Efter lite prover och undersökningar bestämde de sig för att skicka mig vidare till Östa sjukhuset akuten. Väl där gick det hyfsat fort, jag fick snabbt ett eget rum, de tog prover, klämde på magen, men efter ett tag bestämde de sig för att skicka vidare mig till Sahlgrenska sjukhuset på andra sidan stan där de har en gyn avdelning. Efter nästan 5 timmar på gynakuten där även de inte kunde hitta något fel på mig skickades jag återigen tillbaka till Östra sjukhuset akuten. Nya prover togs, mina infektions värden hade blivit sämre sedan de förra proverna togs, fasten jag då sakta men säkert börjat att må lite bättre. Nu kunde jag gå och röra mig utan det att det gjorde sådär fruktansvärt ont att jag ville gråta som innan. Men var ändå tvungen att stanna kvar pga av mina dåliga provvärden. Efter ytterligare 5 timmars sittandes i ett rum på akuten skickar de upp mig på röntgen (då var klockan 1.30 på natten). Efter ett tag uppe på röntgen ner igen till akuten och vänta på svaret. 1,5 timma senare kommer läkaren in och berättar att röntgen visar tydligt att jag har en blindtarminflammation och måste läggas in på kava (kirurgisk) avdelning för att nu tidigt på morgonen opereras. Förklarade då för läkaren att jag började känna mig bättre men han sa att det var bäst att jag pratade med den läkaren som skulle operera mig då han visste mer. Jag förklarade även att jag började att bli väligt hungrig då jag inte ätit på hela dagen då jag blivit tillsagt att jag inte fick äta eller dricka ifall det skulle bli någon operation. Detta skulle jag inte ha nämn. In kommer en sköterska med ett dropp i högsta hugg. Hon sätter nålen i armen på mig men glömmer givetvis att stänga igen "ventilen" och det sprutar blod på hela mig och henne, mina (som tur är) svarta byxor blev helt nerblodade och kladdiga. En stund senare satt jag där själv igen blodig och öm med massor av blåmärken i armväcken efter alla blodprover och stick jag fått under dagen. Men mums vad gott det var med lite dropp...Precis vad jag ville ha. (Kanske inte riktigt) Klockan 4-5 på morgonen kom jag upp på avdelningen träffade personalen som jobbade natten där fick fylla i massa papper, personuppgifter, närmast anhöriga, sjukdomar, allergier osv. Blev sedan placerad i ett rum där jag fick ligga där 3 andra redan låg, 2 väldigt dementa gamla gubbar (nu snackar vi riktiga dinosaurier) i sängarna mitt emot och en yngre kille i sängen bredvid. Fick sedan träffa läkaren som skulle utföra operationen och förklarade att jag nu mådde bättre. Han kände på magen och sa att vi ev. skulle avvakta med operationen tills senare på förmiddagen om jag nu mådde bättre och låta någon annan gå före istället. De togs nya blodprover, sen bad sköterskorna mig att försöka sova lite då jag inte hade sovit något alls. Detta var lättare sagt än gjort då en av mina "rumskamrater" (en av dinosaurierna) började att promenera runt i rummet som var helt bäcksvart då det fortfarande var "natten", med sig hade gubben sin droppställning och kateterpåse släpandes efter sig medans han gick ut igenom dörren, stängde igen den efter sig med en smäll så att doppställning och katern fastnade i dörren och var kvar inne i rummet. Men vad i h*lvete! Jag fick i panik trycka på larmet så att personalen skulle komma och hjälpa denna stackars förvirrade mannen till sin säng utan några större skador. Efter detta somnade jag nog till ett litet tag för att plötsligt vakna till igen. Nu hade gubben trillat ur sängen och låg och skrek och svor på golvet... Tryckte på larmet igen, sköterskorna kom in och lyfte upp gubben till sängen igen och körde ut han i korridoren där han fick ligga då de kunde ha "bättre koll" på honom. Äntligen kunde jag somna en lite stund. Vaknade igen klockan 9 på morgonen av att morgonronden kom in i rummet. 3 läkare, 2 sjuksköterskor som alla stod runt min säng. De frågade hur jag mådde. Jag sa att jag var trött men mådde mycket bättre, de klämde på magen och berättade att de blodprover som de hade tagit några timmar tidigare visat att infektionsväderna blivit bättre igen. De förklarade att de ville att jag ändå skulle stanna några timmar till och försöka att äta och se om jag fortfarande mådde bra tills i eftermiddag och då kunde jag få åka hem om allt fortfarande var bra. Jag var helt överlycklig som slapp operationen och äntligen skulle få äta igen! Jag fick in frukost på rummet och åt mina två torra smörgåsar och drack en kopp varmchocklad som jag verkligen längtat så mycket efter. Medans jag försökte att njuta utav min första måltid på nästan 1 dygn hör jag hur den andre gubben i rummet på andra sidan draperiet ligger och släpper sig säkerligen 20-30 gånger under tiden som jag försökte att äta. Det var de äckligaste och blötaste fisar jag hört på väldigt länge och jag är inte förvånad om gubbjäkeln sket ner sig i kallingarna samtidigt.

 

Några timmar senare kunde jag äntligen ringa till Christian och be han och flickorna komma och hämta upp mig. Det var en väldigt glad Emilia som kom springades och kramade mig och en ännu gladare mamma som äntligen fick lämna sjukhuset och åka hem igen till sin egen säng. Haleluja! I 2 hela dagar låg jag bara hemma i sängen och sov och vilade medans Christian fick ta hand om flickorna tills jag kände mig helt 100 igen.
Nu är jag bara glad att allt gick bra och att jag slapp bli opererad och att jag fick komma hem så fort ändå, även om det kändes som en evighet när jag väl var där. Nu kan det bara bli bättre igen!

 

Inatt hände det igen. Emilia spydde ner hela vår säng. Som tur var hade Christian och jag inte hunnit lägga oss ännu och lsapp bli nerspydda vi med, utan hörde henne på nerevåningen och när vi kom ner satt hon där med spya i hela håret och över hela sig. Det var bara att duscha av våran stackars ledsna och trötta lilla tjej, byta kläder och slänga in alla sängkläder i tvätten (igen). När hon väl var vaken ville hon vara uppe och titta på Frozen på tv. Så Emilia och jag satt uppe tills klockan var 02.30 under en filt och tittade på frozen medans Christian gick ner och la sig med lillasyster. Nu gör vi ett nytt försök igen och hoppas att det inte blir fler spyor och tackar gud att ingen annan i familjen blivit smittad (ännu).

 

Sedan någon vecka tillbaka står Ella helt själv utan att hålla i sig. Ställer sig gärna upp i soffan eller sängen utan att hålla sig i något och sedan slänger sig bakåt då hon vet att hon landar mjukt, medans mitt hjärta stannar varje gång. Hon har även tagit 4 steg själv som mest mellan Christian och mig när vi suttit på golvet. Men än är hon lite för feg för att våga försöka gå på egen hand. Men känns som om det inte dröjer länge nu innan hon springer runt och vi kommer att få jaga lilfisen överallt. Bebistiden är förbi och nu börjar hon bli en stor tjej på riktigt.

 

Imorse klockan 06. blev vi väckta utav chocken av att Emilia hade spytt ner hela sig, hela sängen, kuddar och täcken och Christian. Det såg ut som om någon verkligen slänga alla sängkläder i tvätten, byta lakan, duscha av både Emilia och Cgristian vädra ur stanken ut sovrummet och försöka få båda flickorna att somna om igen. Som tur var, var de båda helt slut och somnade om direkt, stackarna. Så idag har vi bara varit hemma och både Emilia och Ella har sovit jätte mycket under dagen. Båda är pigga och glada så man hade inte märkt av någon magsjuka om det inte vore för alla toabesök däremellan. Hoppas detta förvinner fort. Helst inga fler härliga överraskningar inatt.

 

Igår blev jag mer eller mindre tvingad att åka till gymmet utav Christian som ville att vi skulle åka och träna tillsammans medans barnens farmor och farfar passade dom. Jag hade verkligen inte lust eller motivation men jag kände ändå att det är dags nu att börja ta tag i sig själv igen efter nästan 3 månaders uppehåll ifrån allt som har med träning att göra. I novenber blev vi förkylda jag och flickorna och direkt efter fick Emilia vattenkoppor, efter det var det Ellas tur att får kopporna och sedan var det jul, nyår ja listan på ursäkterna kan göras väldigt lång. Efter denna långa tid har all min motivation för träning försvunnit helt och hållet, blir trött bara jag tänker på att träna och jag har ätit allt annat än nyttigt nu under denna tiden. Speciellt under julen och fram tills nu har det blivit en hel del godis och annan skit varje kväll efter att barnen lagt sig. Så nu är det alltså dags att försöka bryta denna dåliga vana igen och börja tänka sig lite för vad man stoppar i sig, visst ska man kunna unna sig men kanske inte varje kväll som jag gjort nu en lång tid. Igår på gymmet kände jag mig så trött, svag och omotiverad som jag alltid gör första 1-2 veckorna och det kändes inte alls roligt att vara där. Men självklart kändes det härligt efteråt att äntligen ha gjort det, hur jobbigt det nu än var. Måste ju verkligen ta tag i mig själv nu igen. Jag vet ju innerst inne att jag själv blir mycket piggare och gladare när man väl kommit igång igen. Jag behöver verkligen detta nu efter alla sjukdomar vi haft nu under vintern. Det bästa av allt är att snart är det vår och då kan man börja ta långa härliga promenader igen med barnvagnen. Christian och jag har ett mål och det är att vara i form tills Grekland i augusti. Får hoppas att vi (jag) kan hålla detta bara.

 

Iår fyller båda mina föräldrar 50 år. Istället för att ha en stor gemensam fest vill de fira detta med att bjuda hela familjen på en resa. Så den 2a augusti flyger hela familjen, barn och respektive ner till Grekland, Kreta. Vi kommer att på ett 4+ all inclusive hotell precis vid havet som heter Atlantica Creta Paradise. Ni kan ju förstå att jag längtar som bara den efter att det ska bli augusti nu nu nu. Äta massor utav god mat utan att behöva laga den själv eller att behöva plocka bort efter sig, ligga i en solstol och sola sin bleka kropp, få bada i havet eller i en stor härlig pool. Få bo på hotell och bara komma bort hemifån för en gångs skull. Bara njuta och ta dagen som den kommer, inga måsten alls utan bara njuta av stunden tillsammans med hela underbara familjen. Detta ska bli hur roligt och härligt som helst. Det är verkligen härligt när man har något sådant här att se fram emot. Oh vad vi längtar!

Christian vet precis hur han ska ta hand om sina tjejer. Härom dagen åkte han iväg tidigt på morgonen innan han skulle börja jobba och köpte dessa fina rosor till oss. Snacka om en fin överraskning när vi tjejer vaknade här hemma och fick syn på detta.

 

På nyårsafton hade vi vänner över hemma hos oss för ett lugnt firande. Diego och Anna lagade mat och hade fixat tre rätters som var en riktig 10 poängare. Efter att vi alla var mätta och knappt kunde röra oss bytte vi (en del av oss) om till mjukiskläder, sedan spelade vi sällskapsspel och hade det hur trevligt som helst fram tills klockan slog 00.00 då vi gick ut på balkongen/stod i fönstret och skålade i champange. När Emilia såg alla fyrverkerier blev hon helt till sig och skrek "Jaaaaa!! nu kommer tomten" Fick lungt förklara att tomten jobbar bara på julafton och att han nu var på semester ute på någon paradis ö någonstans. Ella tyckte mest att det var obehagligt med allt smällande och pangade och hade ögon stora som tefat när det small som mest. Någon timma senare var både barn och vuxna trötta och det var dags att börja det nya året med att gästerna åkte hem och vi här hemma hoppade i säng och somnade på direkten.

 

Ännu ett år har gått och även detta har varit väldigt innehålltrikt. Vår familj har gått från att ha varit 3 till 4, Christian har bytt arbete och vi har flyttat ifrån vår lilla 2a till vår etage 4a. Tänk så mycket som hänt på 1 endast år. 2014 har varit både det mest kaotiska men samtidigt en av de bästa åren i mitt liv, då vår andra lilla prinsessa kom till världen. Tack 2014. Hello 2015!

Det var inte alls många dagar som vi fick njuta utav snön här. Tror att det tog max 4 dagar innan allt var borta och hade regnade bort igen. Ella hann som tur var inviga sin pulka iallafall och både hon och Emilia åkte en bra stund i "backen" utanför oss. Emilia skrek och tjöt av lycka medans Ella (som vanligt) såg lite mer allvarlig ut och vi hade lite svårt att tolka om hon gillade det eller ej. Aja sålänge hon inte gråter är det väl bra tyckte jag. Efter ett tags åkande började vi så sakta promenera hemåt, när vi efter en stund tittade bak på flickorna i sina pulkor upptäckte vi att våran minsta hjälte hade somnat. Antagligen helt slutkörd och utmattad efter sin livs första pulkatur. Det tar på krafterna det. När vi kom hem sov Ella vidare medans Emilia och jag gjorde varm chocklad.