Första dagen på dagis själv

Christian och jag hade slagsmål här hemma i torsdagskväll om vem som skulle bli den som skulle vara tvungen att lämna Emilia på dagis för första gången själv på fredagen. Ingen av oss ville då vi båda tyckte att det skulle bli jobbigt att behöva lämna henne om hon skulle bli ledsen. Eftersom att Christian är mycket tjockare än mig så vann han givetvis och det blev jag som fick lämna.
 
På fredagsmorgon gick vi upp och gjorde iordning oss inför dagis och jag var med och lekte en stund ute på gården tillsammans med henne. Efter jag varit där i strax under 1 timma så säger en av Emmis fröknar att "nu var det dags att säga hej då" Så jag gick fram till Emilia och sa att "nu måste mamma gå hem, men jag kommer och hämtar dig senare" Så pussades vi och jag ställde mig upp och vinkade och sa hej då älskling. Då blev Emilia ledsen och ville följa med. Då tog fröken upp Emilia och jag passade på att smyga iväg. Det var med väldens klump i magen som jag gick hemåt och jag tyckte att det kändes jätte jobbigt att behöva lämna henne själv där utan att veta om hon fortfarande var ledsen eller vad hon hade för sig. Klockan var ungefär 10 när jag lämnade henne och enda till klockan 14 skulle hon vara kvar på dagis. Fröknarna hade lovat att ringa direkt om det var något och då skulle vi komma och hämta henne tidigare och jag tittade på mobilen säkert var 5e minut.   
 
Christian och jag passade på att åka och storhandla, träna och sola under alla dessa väldigt långa timmar som vi hade för oss själva medans Emmi var borta. Hela tiden hade jag en jobbig orolighetskänsla i magen. Vad gör hon nu? Är hon ledsen? Äter hon ordentligt? Fick dom henne till att somna? Tusen frågor snurrade runt i huvudet och jag kände mig som världens fjant och jobbigaste morsan.
 
Efter en lång dag när klockan blivit 14 (tror inte att vi var där en sekund sent) fick vi äntligen hämta våran tjej. Det var med snabba steg vi gick mot dagis. Både Christian och jag skulle givetvis gå dit bägge två. Båda ville så gärna hämta henne efter första dagen. När vi kom in på avdelningen satt Emilia vid ett bord och lekte så fint med duplo tillsammans med dom andra barnen och bara vinkade glatt när vi kom men fortsatte sedan att leka. Hennes fröknar berättade att när jag hade gått och hon blivit ledsen hade dom gått iväg och tittat på blommorna och då hade hon blivit glad och sedan var allt bra igen. Resten av dagen hade gått hur bra som helst. Inte en enda gång hade hon varit ledsen. Ätit jätte bra, sovit över 1 timma, och haft det hur roligt som helst och lekt med alla de andra. Emilia såg verkligen jätte nöjd ut. En jätte sten släpptes ifrån mina axlar och jag blev glad och lugn i hela kroppen för första gången på hela dagen. Det kändes så himla bra alltihop. En otrolig lättnad.
 
Nu får vi bara hoppas att detta håller i sig nästa vecka också då vi ska fortsätta lämna henne själv, innan inskolningen är helt slut och dagislivet börjar på riktigt. Men nu känns det väldigt bra i alla fall. Hon går på ett väldigt bra dagis med underbara fröknar så egentligen har vi ingenting att vara oroliga för men man är ju inte mer än människa. Efter att ha varit tillsammans nästan dygnet runt sedan dagen då hon föddes vore det nästan konstigt om man inte vore lite orolig. Man vill ju bara allt väl och allt det bästa för sitt barn.
 
Det blev pusskalas när vi hämtat våran fina duktiga tjej
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback